becky84

Vid den här tiden om 2 veckor kommer jag & älsklingen att sitta på båten på väg till Estland.
Kommer förmodligen inte kunna sova pågrund av all nervositet.
Jag har inte riktigt fattat att jag kommer äntligen få träffa 2 av mina riktiga syskon.
Äntligen ska jag få träffa min storebror som jag har tänkt på sen jag var sju år, så jag har längtat och fantiserat om den dagen. Det är nästan för bra för att vara sant.

Det enda jag tycker är jobbigt är att jag har ingen kontroll över situationen, vet verkligen inte hur jag kommer reagera eller hur dom kommer reagera.
Jag vet ju innerst inne att allt kommer att gå bra men ändå....
En del av mig längtar dit medans den andra delen har sån jäkla lust att flytta fram resan igen, men som L-A sa: - det kommer inte bli lättare nån annan gång...
Bara packa väskorna och åka!!

För ett år sen när jag började med sökandet så trodde jag aldrig att jag skulle hitta dom så snabbt och kunna åka och hälsa på dom bara så där.
Så jag ska nog vara väldigt glad och lycklig,  vilket jag självklart är.
Men som sagt så känns det för bra för att vara sant, kan inte riktigt ta in allt.
Kan ju säga att båda jag och L-A är lyckliga över att jag har min lilla Emil som ska följa med mig på den här resan.
Känner mig alltid trygg med min älskling!